I don`t kiss and tell.....

Baby i`ll never let you go
And i promise you that you will never be replaced.

I`ll be with you until the end of time.

From the day i met you i knew we`d be together, and now i know i wanna be with you forever.
I wanna mary you and i wanna have your kids, nothing could ever compare to feeling of your kisses.

I can say im truly happy till this day, you make me thank god that i live my life everyday.
There`s never been a doubt in my mind,
That i regret ever having you by my side.

Allt är underbart, många förändringar som nu komma skall för oss och vi ser fram emot det! Det är nu livet äntligen börjar...för mig & Jonas!

Det kanske inte blir så mycket bloggande just nu...men jag lovar att jag är tillbaka så snart som det är lite lugnare...om en si sådär tre veckor.

**LOVE**
//Jezzi

Man ska inte ropa hej...

Jag tycker att jag vid det här laget borde ha lärt mig att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Nu gjorde jag det och genast blev det mitt misstag, en miss och en dum situation uppstod. Misstolkningar och oråd. Men är det inte rätt mänskligt att när lyckan är stor tar man vissa saker lite för givet. Igår fick jag lära mig att det minsann inte var att göra på det viset. Jag ska lära mig att ta dag för dag, visst jag ska försöka men när vi är olika på det sättet, du lever dag för dag, min vardag kräver lite planering och vilja..vars möts vi då halvvägs? Min halva glöms och jag försöker uppnå din istället.

Ibland funderar jag vad det är jag gör fel, visar jag för mycket känslor, är jag för ärlig med dig, saknar dig för mycket och vill jag så mycket mera än dig? För det slutar alltid på samma sätt, jag blir satt på plats och de flesta av dina ord blir som en enda stor käftsmäll. Som jag sade till dig igår, ditt otänkade och dina ord som spottas fram ibland är som att jag skulle säga till dig "Krama mig, men rör mig då fan inte" (Tack Maria för den fantastiska jämförelsen) Visst värmer den?

Samtalet vi hade gjorde gott, men det är väntan som gör mig tokig. Om det inte är för att du inte vill binda dig så är det nu avståndet. Vi har inte gjort annat än och väntat, väntat och väntat. Det växer snart mossa på mig. Men som jag sagt till dig tidigare, för mig är du unik och vi får väl vänta en stund till. Men låt mig inte falla som sanden i ett timglas.

Kärleken dör, som människor, oftare av överansträngning än svält.

Förr önskade jag att jag kunde visa mera känslor och nu önskar jag att jag kunde visa mindre.
Man blir aldrig komplett. Och jag hoppas att du tar mig för den jag är, precis som jag gör med dig.

Nytt år & underbar start!

God Jul i efterskott, har inte hunnit blogga något före julafton och därav en senare uppdatering men ni torde vara vana vid det här laget!

Jag & Joppe på Julafton!

Japp, är som sagt uppe i Hemavan på Högis och jobbar i full takt och allt går som smort. Mera smärtfritt än jag hade inbillat mig. Nyårsafton präglades av arbete och även där gick allt så bra som det kunde, inga problem och skönt att det var full rulle och mycket folk! Min säsong här uppe är lugn och stillsam, jobbar för det mesta och utöver det så försöker jag bara ta det lugnt och ladda upp batterierna på nytt. Åh visst, det är på god väg. Det är ett speciellt lugn här uppe och framför allt så alla människor som också är här och jobbar förgyller vardagen. Som en enda stor familj kan man säga.


Har ju även haft besök av världens bästa Jonas och det gav värme som räcker länge. Blev mys en dag eller två och bara att se honom fick mig att känna hur mycket mera energi det finns inom mig. Han gör mig glad och han gör mig lycklig. Som jag alltid sagt om honom, han är unik och det är underbart! Men så lämnade han fjällvärlden idag, fast nu är det jag som ska planera in en resa hem till Umeå och hem till honom. Förhoppningsvis alldeles snart, jag längtar redan och jag lever fortfarande på att det är nyttigt att sakna och att denna tid kommer att gå snabbt! Även om jag njuter av min tid här givetvis på vägen. Jag är övertygad om att distans under kortare tid bara stärker relationen och det kan bara bli bättre när man får vara tillsammans. Men givetvis bör man ha en stark grund i botten, som bottnar i tillit och förtroende och det kan jag ärligt säga att jag nog aldrig någonsin litat så mycket på en man som jag gör med honom. Det känslan är ett lugn och för en gångs skull ser jag inte tillbaka på hur jag haft det förr eller tänker på hur det var utan bara ser framåt och min lycka..ja den är helt total!

Ha en magisk afton mina vänner!
Puss & kram
Jezzi

Uppdate please...

Ja, då var jag på plats i Hemavan och det känns som att redan varit här typ en månad eller dylikt. Åkte hit den 19:e, uppe i ottan för att komma iväg och slippa mörker. Fast hade inte Jonas styrt upp mig ur sängen hade det nog gått sämre. Kanske har han mera pli än mig själv. Usch, det var inge hit att åka från honom. Det blev tungt i bröstet och en givetvis blev det lite tårar för miss cry-baby, men jag är inte förvånad och inte han heller när jag berättade det! Jag är känslig helt enkelt. Haha.

Hann även stanna för kaffe hos Maria i Storuman, väldigt trevligt som vanligt och prata med henne. Och tack för att du funnits och peppat mig och hjälpt mig att hålla hoppet uppe vid liv! Du är en stjärna som ska få som du vill alldeles snart även du! Jag känner det! Kunde jag få det så kommer du också få det! Love!


Har mestadels jobbat på här uppe denna vecka, preppar för öppningen och nyårsveckan! Det blir grymt kul när allt kör igång. Jag längtar redan! Men visst har det hunnits med en mera än jobb, på lördagen var vi iväg på julbord uppe i Laisaliden och det var klart det bästa julbordet hittills. Svart rökt gris är bland de bästa jag smakat! Sen var det hemåt och falla i sängen somna snabbt som attans.

Igår var det Julafton, lite jobb under dagen sedan såg vi Kalle Anka och åt vårat minijulbord. Hur trevligt som helst, skönt när det inte är så uppblåst och mycket folk. Det var tillräckligt med jag, Anja, Per och Roger. Blev ändå en tidig kväll för fröken glader som vanligt. Är sjukt kvällstrött numera av någon anledning! Kanske för att jag är ensam och inte har någon att hålla mig vaken för! Typ jonas. Jag hoppas han kommer över nyår, det hade varit riktigt mysigt.

Min lilla Sessa har kommit hem till Sverige igen, jätte kul att höra hennes röst och tro mig de 2 veckorna hon var borta kändes som en evighet! Men nu så finns hon här igen, me like! Blev många samtal igår bla. med mina bröder. Pratade med Morgan, som jag inte talat med på många månader så det var skönt att prata ut en skvätt. Lilla mormor var inte kry, hon hade värk och ont som vanligt. Stackars sköra gumma, jag önskar att det blir bra!

Idag tar jag det mest lugnt, lite ledigt och slappar. Ska pallra mig till solariet ett sväng och sedan blir det en bastu med gänget. Skönt! Kanske läsa lite bok, ringa min man en sväng och inte göra något vettigt alls har jag bestämt mig för.

Så jag önskar er alla en lugn och skön Juldag!

Saknar alla er där hemma!

Puss & Kram
Jezzica

Love letters....

"I am a prisoner here in the name of the king,
they can take my life but not the love that i feel for you. "

"Be calm- love me- today- yesterday- what tearful longings for you- you- you- my life- my all-farewell. Oh continue to love me- never misjudge the most faithful heart of your beloved."

Your love makes me at once the happiest and the unhappiest of women.

Your are the one,

...Jonas...

En suck och ett förvirrat jag...

Ännu en suck av något jag inte kan sätta i fingret på vad som egentligen är felet. Eller kanske så vet jag klart och tydligt men vill inte uttala det skriftligt eller verbalt. Men känslan är kanske lika lätt att känna igen för er som för mig, när man väntat sig att en sak eller agerande skulle bli på ett sätt men visar sig bli helt annorlunda. Och istället för att vara impulsiv och bara räta upp situationen med det som egentligen är bäst för båda parter så härdar man liksom ut istället. Vad blir summan av det? Nedstämdhet, irritation, trötthet och en total bitterhet. Jag kan inte komma på varför man infinner sig själv i en sådan livssituation, svag karaktär eller blind och handlingsförlamad av något som kallas känslor? Kanske en kombination men jag hoppas på det andra alternativet. Som om det skulle vara bättre?

Jag vet inte vad som är värst av att få höra att jag inte är värd att vänta på i fyra månader eller att inse att jag är totalt grundlurad? Jag fick en gång i tiden höra att jag skulle förstå hur det kändes att bli behandlad illa när jag själv blev utsatt för det. Då kastade jag den orden över axlarna och skakade på huvudet men nu så vet jag. Det var sanning, jag får uppleva det nu och kanske är det förtjänat. Vem vet?

Jag är på sluttampen här i Umeå nu, snart dags att åka till Hemavan och jobba vintersäsong. Det är väldigt efterlängtat och framför allt behövligt. Jag får avstånd och chans att sätta perspektiv på saker och ting. Och nu vet jag ju även att han inte tänker vänta utan det får visa sig när jag kommer hem. Så vad gör jag fortfarande här? Om du hade velat så hade saker och ting sett väldigt annorlunda ut. Men jag kan inte råda bot mot saken och jag kan inte styra mera än jag försökt att göra. Jag är less på att kämpa, less på att försöka och less på att hela hela tiden försöka ändra allt. Det går inte, jag kan inte, du vill inte och vi finns inte. Så snälla säg mig, vad är då meningen med detta?

Det finns mycket jag skulle vilja be dig om, men jag kommer inte att göra det och jag kommer att svälja min ensamhet tillsammans med dig ett tag till. Sen då? Ja, då kommer förmodligen det som en gång funnits för dig inte längre finnas kvar. Och allt rinner ut i sanden som du själv sagt. Men inte för att jag inte kämpade utan för att du inte gav det en ärlig chans, din feghet är större än din egen lycka. Och som jag lärt mig genom livet "Ingen minns en fegis".

Några få få timmar till sen ska jag sova. Det är en lång dag imorgon och kanske vaknar jag upp och blir överraskad av något av dina tvärkast men jag är skeptiskt. Förmodligen blir det alldeles för sent.

Puss & Kram
//Jezzi

Kort och konsivt...

Bönerna har snart tagit sitt slut, det sista hoppet lämnar snart kroppen och mina frågor hur var och när allt skulle varit eller blivit kommer inte dyka upp mera. Det finns inget mera att säga, det finns inte längre några fågor och jag behöver inga svar för att jag ser mera än jag vet.

Visa medkänsla, visa ditt inre och vårda.
Stryk mig medhårs för jag slår så hårt?
Jag har kämpat, jag har trott, jag har hoppats men någonstans på vägen slocknar även det, tro de eller ej men det behövs omvårdnad för att fortsätta. Känns som att ja går ensam i den här ronden, jag slår mot mig själv och jag har ingen motståndare. Ställ dig upp och visa dig. Våga ta dig an mig och våga ta striden. Våga vänta och våga satsa! Tiden kan kännas som en evighet men den är kortare än vad man tror. Jag vill inte behöva åka med vetskapen om att ta allt när det är dags, jag behöver veta att du står vid mig och att du finns med längst vägen?
Men gör du det...eller tar du det säkra före det osäkra för att skydda dina murar från att falla. Vad jag säger har föga betydelse.

Tänk efter....

Rastlös och Måndagsångest!

God Morgon,
eller rättare sagt har det varit morgon för min del sedan kl åtta imorse. Vaknade när Jonas kom hem och efter det kunde jag inte somna mera. Inte så konstigt när jag däckade i soffan typ elva igår? Hann allafall njuta av Tomten är far till alla barn, sedan en halv Beckfilm sedan var jag out! ska försöka vända lite på dygnet så jag ställer om mig själv till kvällpass. Så det är bara att hålla sig vaken sent ikväll. Peppar peppar, tro mig jag somnar i soffan som vanligt. Haha.

Söndagar bör ju vara bland de tråkigaste dagarna, på något sätt är det bara rastlöshet som härjar i kroppen och ångesten för Måndagen pulserar fullt ut. Söndagar vill jag vara hälsosam, gå ut med Joppe på en långpromenad, göra en ordentlig brunch och ligga i ett skumbad. Ha who am i kidding?? Reslutatet blir ligga i soffan framför tv:n hela dagen, knappt orka röra sig, pang bom så är det kväll och dags att sova! Usch, dålig självdiciplin kanske? Jaja bara gilla läget antar jag. Men jag ska åtminstone ta mig an att läsa färdigt min bok, gå på en promenad och kanske en sväng ut och handla lite. Så det var lite om vardagen.

Om himlen var blå och en ängel skulle fälla en tår. Mitt kedjade bröst mot min guds tröst. En bön för styrka och en önskan om nåd. En pedistal högt mot en rosa sky, en viskning och ett rop. En snara runt min vrist och en ögla större än vikten i dig.

Min förevigade känsla mot dig kan bara du vinna och ingen annan kan låta den försvinna. Din röst len som sammet mot mig, din blick...varsko mig mitt inre är en länk till dig.

Mina minnen kan inte mig säga när en sådan inre harmoni fanns inom mig. Känslan är ny, den har inte funnits förr.

Det sägs att ett hjärta ska vara lätt som en fjäder, men om fjädern är så lätt att vinden drar den runt runt i ett virr varr. Jag vill sluta drömma, alla mina drömmar likt en svart tjock rök förstört mera än dem gjort nytta. En önskan om en verklighet som skall greppa mig, greppa mitt fäste, gör min grund stabil gör den trygg.

Hela mitt liv har jag varit en hopplös romantiker, en drömmare, ofta befinner jag mig mera i mina drömmar än i min verklighet. Men hoppet slog ut romantiken och det ljuset slocknade längst vägen. Tänd ett ljus för romantiken andas djupt för hoppet och knyt samman det älskvärda. Om ditt hjärta säger dig en sak medans sinnet säger en annan, vem ska du lita på? Vilket är verkligheten? Vad är rätt, vad är fel och vem dömer dig. Vem är säker på ödet.

Se dig själv i spegeln och säg mig, vad ser du?
Vem är den personen som ser tillbaka på dig?
Är du den du önskade att du skulle vara, är du stolt över dig själv, har du levt enligt dina värderingar, är du till lags med den som ser tillbaka på dig?

När det går mot jul är det svårt att inte sakna mamma, hon kommer i mina tankar, det var hon som var min jul och det var hon som stod för lyckan.

Den 13-maj-2003 Monica Glader Eleonor
Var den dagen ditt liv släcktes för denna livsstid. Allt slocknade dock inte endas hos dig. Något slocknade även inom mig, det var inte min kärlek till dig men min egen tillit till livet.
Jag har kämpat snart i 7 år med att acceptera att en del inom mig dog. Den biten försvann och begravdes långt under marken med dig. Många års stridande mot att ändras mot sin egen vilja.

Älska, Glömma & Förlåta...
Förstå mig rätt mamma,
Jag älskar dig mera än livet själv, jag kan förlåta min förändring men att glömma kommer jag aldrig att göra. Tiden läker alla sår? Finns ingen som helst sanning i det. Min fötter har trampat upp en stig sedan du gick bort, en välgjord stig för att skydda mig själv. Vassa spår för att inte trilla ned, jag kunde inte lita på dig så vem ska jag lita på? Du är saknad, älskad och jag hoppas du fann din lycka. Jag kommer aldrig få svar, eller så kommer jag aldrig nöja mig med de svar som jag får för att dem inte kommer från dig. Men livet måste gå vidare, jag är på väg..tro jag. Men för första gången någonsin kan jag ärligt säga att jag verkligen försöker. Den styrkan fanns inte tidigare. Men det har kommit upp mycket som jag inte tidigare visste att jag kände eller hade.

Människor kan få dig att öppna ögonen, inse livets allvar och inse livet i stort. När det plockas fram är det bra underbart. Känslan av vara trygg och säker är svår att hitta. Jag har hittat den och jag skulle inte kunnat skapa den själv, jag har mina vänner och Mr J att lyfta upp för det.

Det kan kännas tungt och grått men lyckan är större och vinner över det. I det stora hela så är det helt perfekt just nu. Hade inte kunnat säga för en månad sen att jag skulle få ha det så men that´s the case och bara njuta av det!

Ha en magisk söndag!

Puss & Kram
Jezzi

Better late then ever...

Ser att det var ett tag sedan jag bloggade, jag fortsätter skylla på att jag inte har något internet och då blir det lite svårare men jag lovar det ska bli bättring!

Nåja, så vad händer och sker i miss glader´s liv?

Till att börja har jag sagt upp mig från Scandic för att åka på ett litet vinteräventyr i Hemavan. En sista säsong lockade gott och så blev det. Den 28 December är jag på plats! Jag ser fram emot att träffa alla igen, jobba och njuta av ett kortare miljöombyte. Vad händer efter det? Ja, den som ändå det visste. Men jag lär mig sakta men säkert att ta dag för dag. No worries! Det tar jag då, just nu njuta av det som är kvar här och se fram emot nya utmaningar för dem vet jag kommer. Dock ska min älskade lilla Joppe stanna kvar i Umeå tills i Februari, känns bra på ett sätt just med vetskapen att han får vara med Sara och Rickard som kan ge honom tid och mycket kärlek! Givetvis kommer jag sakna mitt lilla bustroll. En bestämd hemfärd än så länge, Februari när Melissa och Peter fått sin lilla pojke! Då ska minsann jag vara på plats! Stor grattis till Frida och Hamid som fick en liten Emilio! Sedan blir det säkert några flera vändor, jag har tendens att sakna vissa personer och då tänker jag åka hem och hälsa på!

Broder Mattias fyllde 30 år, så det blev en sväng ned till Göteborg och firade honom ordentligt. En helg som var bland det roligaste på länge. Massa god mat, skratt och även nya vänner. Stort tack till Anna, Markus, Mattias & Hege!

And when it comes to my lovelife, så var det ett virr varr utan början och slut. Men man ska inte utesluta för snabbt, ibland lönas det att hålla kvar och kämpa. Inte ge upp. Är han värd det så är det så. Och Jonas är värd det. Förra veckan så flyttade jag in hos honom, det är som sagt drygt 4 veckor kvar tills jag åker iväg några månader och vad är inte bättre än att få spendera den tiden tillsammans. Så mina vardagar är numera väldigt väldigt underbara! Det är skönt att lära känna varandra på det sättet, det är en annan sak att hänga med varandra en dag eller två till att vara med varandra varenda dag. Lite orolig var jag nog i början, med tanke på att jag aldrig bott med någon man på det sättet. Jag har kört distansförhållande vilket inte riktigt är samma sak. Han har inte heller bott med någon, så min första tanke var väl att han kommer bli tokig på mig. Är jag knepig att bo med? Men å andra sidan så har väl alla sina hyss för sig? Så vad är resultatet efter en vecka tillsammans? Det kunde inte gå bättre, vi kompleterar varandra mycket bra och känslan som finns inom mig själv att jag trivs så bra med honom är som ett enda lyckorus.

Han ska ha mycket cred, han är sällan på dåligt humör, han verkar bara ha gott morgonhumör (vilket fröken glader inte har) haha, ett tålamod som är guld värt och han är bara kort sagt en otroligt varm, omtänksam och snäll människa! Och han styr lille Joppis med fast hand, även Joppe är helt såld på honom! Jag inser nu hur mycket jag har saknat att komma hem till någon, sova med någon, mysa med någon och framför allt få ta hand om honom. Det enda som tynger mina axlar nu är just det att jag ska åka iväg men jag försöker att njuta av den tiden vi har nu sen är jag helt övertygad om att det bara stärker oss. Det är nyttigt med prövningar och man lär sig att uppskatta när man får sakna. Och gudarna ska veta att jag kommer sakna Jonas till vansinne. Jag fortsätter övertala mig själv att 4 månader går snabbt!

Jobbar denna helg, lite trist men vad gör man? Igår blev det en rätt lång dag, blev kvar på jobbet med möbleringar för julborden och sedan bar det hemåt, mötte en lite less Jonas, Joppe hade verkligen varit ett pain-in-the-ass, levt loppan i bilen, försökt sätta på tyra och givetvis skvätt ned lite här och där. Jag har all förståelse man blir galen när dem små liven ska testa en på varje plan och allt på en och samma gång. Världens bästa Jonas var iväg och skruvade i min bil, bytte ut en värmekran så nu har jag äntligen värme i bilen! Vilken lyx!! Sedan blev det soffan med massa gott. Herren brevid somnade snabbt. Så en tidig kväll. Bara bra, när man ska upp och jobba 07 så kan det behövas en timme eller två.

Nu är det jobba några timmar till sedan bär det hemåt och jag ska direkt krypa ned i en uppvärmd säng och sova med mister! Annars blir det bara lugna gatan för min del Jonas jobbar natt så jag ska bänka mig i soffan och se Tomten är far till alla barn!

Ha en bra dag allihopa!

Så ska jag försöka uppdatera lite mera!!

Puss & Kram
Jezzi

Framtid. Ljus. Lycka.

Ja, än en gång då jag borde få mig ett slag över fingrarna för att jag inte bloggat på alldeles för länge. Men jag har en godtagbar ursäkt..jag har flyttat in till staden och inte fått internet eller snarare så har jag valt bort det för att komma bort från mitt tokiga internetshoppande och se det fungerar alldeles utmärkt. Rätt skönt att vara utan, det fungerar bättre än jag hade trott.

Jag trivs som fisken i vattnet i min nya lya, den är perfekt och det är en nystart. Allt de gamla är gammalt och glömt. Det finns bara nya fina minnen nu. Framtid. Ljus. Lycka. Inte nog med min flytt så har jag bytt hotell nu också, tillbaka till Plaza vilket känns underbart och jag är så peppad för nytt nytt nytt.

Det känns som att jag har hur mycket som helst att uppdatera men jag vet inte vad jag vill skriva ut till er egentligen. Mera än att på väldigt väldigt länge är jag lycklig och har inre harmoni. Det enda dystra som lyckats hända är min lilla mormor som ligger på sjukhuset. Hon ramlade i lägenheten och blev liggandes i tre dygn alldeles ensam och hjälplös. Det skär i hjärtat av tanken på henne liggandes där ensam och ingen som hör hennes rop på hjälp, panik! Men hon är en fighter och bör vara på benen snart igen, hoppas jag!

Veckan har rullat på bra, jobb i lagom dos och jag känner mig äntligen på G för att ge järnet och jobba mera. Helgen präglas med jobb, bara skönt att slippa fundera vad man ska hitta på annars.

Igår åkte lilleman och jag till Mr J och myste. Blev film och massa prat och allt mellan himmel och jord. Det är så grymt skönt att kunna vara helt ärlig, inte behöva hålla tillbaka på något och han dömer inte. Han lyssnar. Vaknade imorse av att Joppe gnällde som aldrig förr, skällde ut brevbäraren lite grann, jag är överraskad att inte herren brevid mig vaknade. Klart han ville studsa upp i sängen med oss men det var något som var i mellan...dörren...haha! Så jag fick kliva upp och hyta lite åt honom, nja fungerade väl sisådär i ca 10 min sen var det igång igen och tillslut var det bara att ge upp och vakna! Åka hem och sedan iväg till jobbet. Joppe är hos hans nya fosterfamilj, Henke & Hanna. :) Snart dags att plocka upp honom hos dem. Sedan blir det sängen och lite Sopranos. Ikväll får jag mysa ensam med Joppe, inte alls lika intressant men that´s the case. Men det är bra hinna sakna också! Även om det går snabbt att jag blir bortskämt med Mr J´s närhet!

Ha en trevlig kväll!

Natti natt,
Jezzica