Nåja helgen som var, gud ändå det var så länge sen jag hade en sådan grymt trevlig helg och det har helt enkelt varit great! Lördagen, blev det iväg till stranden då äntligen solen lös och det gassade 25 grader utomhus, jag och Jenny drog iväg till Fläse och stekte många timmar, sedan hem och åt massa grillat. Kvällen avslutade vi på Plaza med en öl och massa prat. Promenerade hem i sommarnatten. Bland de första gånger jag haft sommarkänslor under dessa månader. Imorse åkte vi iväg igen till stranden, inte riktigt lika ultimat väder men bara ligga ute och njuta var helt klart undebart. Och visst färg det har vi båda fått, även vattenloppor som bet mig efter jag badade i havet vilket i övrigt var sjukt kallt. Sådär kallt så att magen knyter sig och ryggraden skriker. Men som man brukar säga- Ingen minns en fegis!
Fläse
Jag och min Puma i sommarnatten!
Förutom min fantastiska helg med Jenny fick jag ett kärt återseende med någon som betyder väldigt mycket för mig. Han...som jag trodde att jag aldrig skulle se någonsin mera. Min känslomässiga krasch och min svaghet. Nästan två månader sedan jag såg i hans blåa ögon och i sin vanliga ordning när jag såg in i dem glömde jag allt som varit och ville inte annat än att bara vara i nuet. Han gör mig knäsvag, han får mig att rodna och han får min mark att svaja. Alla ord jag velat säga så länge föll i glömska när jag landade i hans famn och när hans armar slöt sig om mig. Med honom har jag ingenstans att gömma mig. När jag alltid tror att det är över, att jag aldrig ska få se honom mera, aldrig höra hans ord som faller i mina öron som ren magi och när jag tror att jag aldrig ska få vakna upp brevid honom så kommer han till mig. Man kan tycka att jag borde tygla mig, men med honom är det omöjligt. Å andra sidan kanske det är dags att acceptera läget för vad det är, sluta vara en dramaqueen, sluta att dräpa det vi har gång på gång. Han finns i min vardag igen, jag gillar det, jag vill inte att det ska ta slut, inte försvinna igen och inte bryta marken mellan oss än en gång. Jag kan inte stå med en fot i varje läger, jag kan inte hoppas på något som jag inte vet något om men jag kan acceptera nuet och ta det för vad det är. Jag mår inte sämre av det. Jag har snarare mått sämre av att inte ha hans närvaro.
Löjligt?
Ja, det vet jag. Men mitt förnuft när det kommer till våran situation försvann någonstans när snön smälte. Cirkeln går runt runt, jag jagar min svans och hans skugga. Men jag vet inte om jag kan kalla den ond för det är inte ondska. Jag vill säga att jag kan skatta mig lycklig att få ha honom i mitt liv, en man som verkligen känner mig utantill och som tar mig för den jag är. Med honom behöver jag inte låtsas, jag får alltid vara den jag är utan att han dömer mig. Han lyssnar mera än jag tror, han slutar aldrig förvåna mig och han överraskar mig. Jag ska inte ta saker för givet, jag ska inte anta för mycket och jag ska inte stressa på min egen situation.
Han finns och jag finns och vi har ett eget vi på vårat eget speciella sätt. Om inte han dömer mig skall jag inte döma honom. Jag är inte längre domaren i våran match, men jag vet att jag inte står ensam i 3:e ronden och faller jag så lyfter han mig och ger mig ny styrka.
J**** hur än allt varit, våra duster, våra uppbrott och allt därtill kommer jag aldrig tycka annat än att du är en fin människa att ha i min vardag. Vi må ha haft ett avslut för mycket men vi hittar alltid tillbaka till varandra. I denna stund är jag enbart glad att vi gjort det, även denna gång. Vardagen känns helt plötsligt inte så grå och trist. Och du är bara ett samtal bort. Glädje.
Nu är det dags att sova igen, har ju haft min vanliga powernap á 8 timmar men inget som brukar stoppa mig från en nattsömn. Imorgon är det upp och jobba. Det känns bara bra och det var länge sedan jag hade känslan att jag längtar! Kanske för att sommaren börjar lida mot sitt slut och stammisarna, rutinerna kommer tillbaka!
You don´t need a diamondkey to unlock my heart!
Natti Natt!
