Bönerna har snart tagit sitt slut, det sista hoppet lämnar snart kroppen och mina frågor hur var och när allt skulle varit eller blivit kommer inte dyka upp mera. Det finns inget mera att säga, det finns inte längre några fågor och jag behöver inga svar för att jag ser mera än jag vet.
Visa medkänsla, visa ditt inre och vårda.
Stryk mig medhårs för jag slår så hårt?
Jag har kämpat, jag har trott, jag har hoppats men någonstans på vägen slocknar även det, tro de eller ej men det behövs omvårdnad för att fortsätta. Känns som att ja går ensam i den här ronden, jag slår mot mig själv och jag har ingen motståndare. Ställ dig upp och visa dig. Våga ta dig an mig och våga ta striden. Våga vänta och våga satsa! Tiden kan kännas som en evighet men den är kortare än vad man tror. Jag vill inte behöva åka med vetskapen om att ta allt när det är dags, jag behöver veta att du står vid mig och att du finns med längst vägen?
Men gör du det...eller tar du det säkra före det osäkra för att skydda dina murar från att falla. Vad jag säger har föga betydelse.
Tänk efter....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Meddelande, kan du lämna här!