Jag tycker att jag vid det här laget borde ha lärt mig att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken. Nu gjorde jag det och genast blev det mitt misstag, en miss och en dum situation uppstod. Misstolkningar och oråd. Men är det inte rätt mänskligt att när lyckan är stor tar man vissa saker lite för givet. Igår fick jag lära mig att det minsann inte var att göra på det viset. Jag ska lära mig att ta dag för dag, visst jag ska försöka men när vi är olika på det sättet, du lever dag för dag, min vardag kräver lite planering och vilja..vars möts vi då halvvägs? Min halva glöms och jag försöker uppnå din istället.
Ibland funderar jag vad det är jag gör fel, visar jag för mycket känslor, är jag för ärlig med dig, saknar dig för mycket och vill jag så mycket mera än dig? För det slutar alltid på samma sätt, jag blir satt på plats och de flesta av dina ord blir som en enda stor käftsmäll. Som jag sade till dig igår, ditt otänkade och dina ord som spottas fram ibland är som att jag skulle säga till dig "Krama mig, men rör mig då fan inte" (Tack Maria för den fantastiska jämförelsen) Visst värmer den?
Samtalet vi hade gjorde gott, men det är väntan som gör mig tokig. Om det inte är för att du inte vill binda dig så är det nu avståndet. Vi har inte gjort annat än och väntat, väntat och väntat. Det växer snart mossa på mig. Men som jag sagt till dig tidigare, för mig är du unik och vi får väl vänta en stund till. Men låt mig inte falla som sanden i ett timglas.
Kärleken dör, som människor, oftare av överansträngning än svält.
Förr önskade jag att jag kunde visa mera känslor och nu önskar jag att jag kunde visa mindre.
Man blir aldrig komplett. Och jag hoppas att du tar mig för den jag är, precis som jag gör med dig.
