Uppdate please...

Ja, då var jag på plats i Hemavan och det känns som att redan varit här typ en månad eller dylikt. Åkte hit den 19:e, uppe i ottan för att komma iväg och slippa mörker. Fast hade inte Jonas styrt upp mig ur sängen hade det nog gått sämre. Kanske har han mera pli än mig själv. Usch, det var inge hit att åka från honom. Det blev tungt i bröstet och en givetvis blev det lite tårar för miss cry-baby, men jag är inte förvånad och inte han heller när jag berättade det! Jag är känslig helt enkelt. Haha.

Hann även stanna för kaffe hos Maria i Storuman, väldigt trevligt som vanligt och prata med henne. Och tack för att du funnits och peppat mig och hjälpt mig att hålla hoppet uppe vid liv! Du är en stjärna som ska få som du vill alldeles snart även du! Jag känner det! Kunde jag få det så kommer du också få det! Love!


Har mestadels jobbat på här uppe denna vecka, preppar för öppningen och nyårsveckan! Det blir grymt kul när allt kör igång. Jag längtar redan! Men visst har det hunnits med en mera än jobb, på lördagen var vi iväg på julbord uppe i Laisaliden och det var klart det bästa julbordet hittills. Svart rökt gris är bland de bästa jag smakat! Sen var det hemåt och falla i sängen somna snabbt som attans.

Igår var det Julafton, lite jobb under dagen sedan såg vi Kalle Anka och åt vårat minijulbord. Hur trevligt som helst, skönt när det inte är så uppblåst och mycket folk. Det var tillräckligt med jag, Anja, Per och Roger. Blev ändå en tidig kväll för fröken glader som vanligt. Är sjukt kvällstrött numera av någon anledning! Kanske för att jag är ensam och inte har någon att hålla mig vaken för! Typ jonas. Jag hoppas han kommer över nyår, det hade varit riktigt mysigt.

Min lilla Sessa har kommit hem till Sverige igen, jätte kul att höra hennes röst och tro mig de 2 veckorna hon var borta kändes som en evighet! Men nu så finns hon här igen, me like! Blev många samtal igår bla. med mina bröder. Pratade med Morgan, som jag inte talat med på många månader så det var skönt att prata ut en skvätt. Lilla mormor var inte kry, hon hade värk och ont som vanligt. Stackars sköra gumma, jag önskar att det blir bra!

Idag tar jag det mest lugnt, lite ledigt och slappar. Ska pallra mig till solariet ett sväng och sedan blir det en bastu med gänget. Skönt! Kanske läsa lite bok, ringa min man en sväng och inte göra något vettigt alls har jag bestämt mig för.

Så jag önskar er alla en lugn och skön Juldag!

Saknar alla er där hemma!

Puss & Kram
Jezzica

Love letters....

"I am a prisoner here in the name of the king,
they can take my life but not the love that i feel for you. "

"Be calm- love me- today- yesterday- what tearful longings for you- you- you- my life- my all-farewell. Oh continue to love me- never misjudge the most faithful heart of your beloved."

Your love makes me at once the happiest and the unhappiest of women.

Your are the one,

...Jonas...

En suck och ett förvirrat jag...

Ännu en suck av något jag inte kan sätta i fingret på vad som egentligen är felet. Eller kanske så vet jag klart och tydligt men vill inte uttala det skriftligt eller verbalt. Men känslan är kanske lika lätt att känna igen för er som för mig, när man väntat sig att en sak eller agerande skulle bli på ett sätt men visar sig bli helt annorlunda. Och istället för att vara impulsiv och bara räta upp situationen med det som egentligen är bäst för båda parter så härdar man liksom ut istället. Vad blir summan av det? Nedstämdhet, irritation, trötthet och en total bitterhet. Jag kan inte komma på varför man infinner sig själv i en sådan livssituation, svag karaktär eller blind och handlingsförlamad av något som kallas känslor? Kanske en kombination men jag hoppas på det andra alternativet. Som om det skulle vara bättre?

Jag vet inte vad som är värst av att få höra att jag inte är värd att vänta på i fyra månader eller att inse att jag är totalt grundlurad? Jag fick en gång i tiden höra att jag skulle förstå hur det kändes att bli behandlad illa när jag själv blev utsatt för det. Då kastade jag den orden över axlarna och skakade på huvudet men nu så vet jag. Det var sanning, jag får uppleva det nu och kanske är det förtjänat. Vem vet?

Jag är på sluttampen här i Umeå nu, snart dags att åka till Hemavan och jobba vintersäsong. Det är väldigt efterlängtat och framför allt behövligt. Jag får avstånd och chans att sätta perspektiv på saker och ting. Och nu vet jag ju även att han inte tänker vänta utan det får visa sig när jag kommer hem. Så vad gör jag fortfarande här? Om du hade velat så hade saker och ting sett väldigt annorlunda ut. Men jag kan inte råda bot mot saken och jag kan inte styra mera än jag försökt att göra. Jag är less på att kämpa, less på att försöka och less på att hela hela tiden försöka ändra allt. Det går inte, jag kan inte, du vill inte och vi finns inte. Så snälla säg mig, vad är då meningen med detta?

Det finns mycket jag skulle vilja be dig om, men jag kommer inte att göra det och jag kommer att svälja min ensamhet tillsammans med dig ett tag till. Sen då? Ja, då kommer förmodligen det som en gång funnits för dig inte längre finnas kvar. Och allt rinner ut i sanden som du själv sagt. Men inte för att jag inte kämpade utan för att du inte gav det en ärlig chans, din feghet är större än din egen lycka. Och som jag lärt mig genom livet "Ingen minns en fegis".

Några få få timmar till sen ska jag sova. Det är en lång dag imorgon och kanske vaknar jag upp och blir överraskad av något av dina tvärkast men jag är skeptiskt. Förmodligen blir det alldeles för sent.

Puss & Kram
//Jezzi

Kort och konsivt...

Bönerna har snart tagit sitt slut, det sista hoppet lämnar snart kroppen och mina frågor hur var och när allt skulle varit eller blivit kommer inte dyka upp mera. Det finns inget mera att säga, det finns inte längre några fågor och jag behöver inga svar för att jag ser mera än jag vet.

Visa medkänsla, visa ditt inre och vårda.
Stryk mig medhårs för jag slår så hårt?
Jag har kämpat, jag har trott, jag har hoppats men någonstans på vägen slocknar även det, tro de eller ej men det behövs omvårdnad för att fortsätta. Känns som att ja går ensam i den här ronden, jag slår mot mig själv och jag har ingen motståndare. Ställ dig upp och visa dig. Våga ta dig an mig och våga ta striden. Våga vänta och våga satsa! Tiden kan kännas som en evighet men den är kortare än vad man tror. Jag vill inte behöva åka med vetskapen om att ta allt när det är dags, jag behöver veta att du står vid mig och att du finns med längst vägen?
Men gör du det...eller tar du det säkra före det osäkra för att skydda dina murar från att falla. Vad jag säger har föga betydelse.

Tänk efter....

Rastlös och Måndagsångest!

God Morgon,
eller rättare sagt har det varit morgon för min del sedan kl åtta imorse. Vaknade när Jonas kom hem och efter det kunde jag inte somna mera. Inte så konstigt när jag däckade i soffan typ elva igår? Hann allafall njuta av Tomten är far till alla barn, sedan en halv Beckfilm sedan var jag out! ska försöka vända lite på dygnet så jag ställer om mig själv till kvällpass. Så det är bara att hålla sig vaken sent ikväll. Peppar peppar, tro mig jag somnar i soffan som vanligt. Haha.

Söndagar bör ju vara bland de tråkigaste dagarna, på något sätt är det bara rastlöshet som härjar i kroppen och ångesten för Måndagen pulserar fullt ut. Söndagar vill jag vara hälsosam, gå ut med Joppe på en långpromenad, göra en ordentlig brunch och ligga i ett skumbad. Ha who am i kidding?? Reslutatet blir ligga i soffan framför tv:n hela dagen, knappt orka röra sig, pang bom så är det kväll och dags att sova! Usch, dålig självdiciplin kanske? Jaja bara gilla läget antar jag. Men jag ska åtminstone ta mig an att läsa färdigt min bok, gå på en promenad och kanske en sväng ut och handla lite. Så det var lite om vardagen.

Om himlen var blå och en ängel skulle fälla en tår. Mitt kedjade bröst mot min guds tröst. En bön för styrka och en önskan om nåd. En pedistal högt mot en rosa sky, en viskning och ett rop. En snara runt min vrist och en ögla större än vikten i dig.

Min förevigade känsla mot dig kan bara du vinna och ingen annan kan låta den försvinna. Din röst len som sammet mot mig, din blick...varsko mig mitt inre är en länk till dig.

Mina minnen kan inte mig säga när en sådan inre harmoni fanns inom mig. Känslan är ny, den har inte funnits förr.

Det sägs att ett hjärta ska vara lätt som en fjäder, men om fjädern är så lätt att vinden drar den runt runt i ett virr varr. Jag vill sluta drömma, alla mina drömmar likt en svart tjock rök förstört mera än dem gjort nytta. En önskan om en verklighet som skall greppa mig, greppa mitt fäste, gör min grund stabil gör den trygg.

Hela mitt liv har jag varit en hopplös romantiker, en drömmare, ofta befinner jag mig mera i mina drömmar än i min verklighet. Men hoppet slog ut romantiken och det ljuset slocknade längst vägen. Tänd ett ljus för romantiken andas djupt för hoppet och knyt samman det älskvärda. Om ditt hjärta säger dig en sak medans sinnet säger en annan, vem ska du lita på? Vilket är verkligheten? Vad är rätt, vad är fel och vem dömer dig. Vem är säker på ödet.

Se dig själv i spegeln och säg mig, vad ser du?
Vem är den personen som ser tillbaka på dig?
Är du den du önskade att du skulle vara, är du stolt över dig själv, har du levt enligt dina värderingar, är du till lags med den som ser tillbaka på dig?

När det går mot jul är det svårt att inte sakna mamma, hon kommer i mina tankar, det var hon som var min jul och det var hon som stod för lyckan.

Den 13-maj-2003 Monica Glader Eleonor
Var den dagen ditt liv släcktes för denna livsstid. Allt slocknade dock inte endas hos dig. Något slocknade även inom mig, det var inte min kärlek till dig men min egen tillit till livet.
Jag har kämpat snart i 7 år med att acceptera att en del inom mig dog. Den biten försvann och begravdes långt under marken med dig. Många års stridande mot att ändras mot sin egen vilja.

Älska, Glömma & Förlåta...
Förstå mig rätt mamma,
Jag älskar dig mera än livet själv, jag kan förlåta min förändring men att glömma kommer jag aldrig att göra. Tiden läker alla sår? Finns ingen som helst sanning i det. Min fötter har trampat upp en stig sedan du gick bort, en välgjord stig för att skydda mig själv. Vassa spår för att inte trilla ned, jag kunde inte lita på dig så vem ska jag lita på? Du är saknad, älskad och jag hoppas du fann din lycka. Jag kommer aldrig få svar, eller så kommer jag aldrig nöja mig med de svar som jag får för att dem inte kommer från dig. Men livet måste gå vidare, jag är på väg..tro jag. Men för första gången någonsin kan jag ärligt säga att jag verkligen försöker. Den styrkan fanns inte tidigare. Men det har kommit upp mycket som jag inte tidigare visste att jag kände eller hade.

Människor kan få dig att öppna ögonen, inse livets allvar och inse livet i stort. När det plockas fram är det bra underbart. Känslan av vara trygg och säker är svår att hitta. Jag har hittat den och jag skulle inte kunnat skapa den själv, jag har mina vänner och Mr J att lyfta upp för det.

Det kan kännas tungt och grått men lyckan är större och vinner över det. I det stora hela så är det helt perfekt just nu. Hade inte kunnat säga för en månad sen att jag skulle få ha det så men that´s the case och bara njuta av det!

Ha en magisk söndag!

Puss & Kram
Jezzi

Better late then ever...

Ser att det var ett tag sedan jag bloggade, jag fortsätter skylla på att jag inte har något internet och då blir det lite svårare men jag lovar det ska bli bättring!

Nåja, så vad händer och sker i miss glader´s liv?

Till att börja har jag sagt upp mig från Scandic för att åka på ett litet vinteräventyr i Hemavan. En sista säsong lockade gott och så blev det. Den 28 December är jag på plats! Jag ser fram emot att träffa alla igen, jobba och njuta av ett kortare miljöombyte. Vad händer efter det? Ja, den som ändå det visste. Men jag lär mig sakta men säkert att ta dag för dag. No worries! Det tar jag då, just nu njuta av det som är kvar här och se fram emot nya utmaningar för dem vet jag kommer. Dock ska min älskade lilla Joppe stanna kvar i Umeå tills i Februari, känns bra på ett sätt just med vetskapen att han får vara med Sara och Rickard som kan ge honom tid och mycket kärlek! Givetvis kommer jag sakna mitt lilla bustroll. En bestämd hemfärd än så länge, Februari när Melissa och Peter fått sin lilla pojke! Då ska minsann jag vara på plats! Stor grattis till Frida och Hamid som fick en liten Emilio! Sedan blir det säkert några flera vändor, jag har tendens att sakna vissa personer och då tänker jag åka hem och hälsa på!

Broder Mattias fyllde 30 år, så det blev en sväng ned till Göteborg och firade honom ordentligt. En helg som var bland det roligaste på länge. Massa god mat, skratt och även nya vänner. Stort tack till Anna, Markus, Mattias & Hege!

And when it comes to my lovelife, så var det ett virr varr utan början och slut. Men man ska inte utesluta för snabbt, ibland lönas det att hålla kvar och kämpa. Inte ge upp. Är han värd det så är det så. Och Jonas är värd det. Förra veckan så flyttade jag in hos honom, det är som sagt drygt 4 veckor kvar tills jag åker iväg några månader och vad är inte bättre än att få spendera den tiden tillsammans. Så mina vardagar är numera väldigt väldigt underbara! Det är skönt att lära känna varandra på det sättet, det är en annan sak att hänga med varandra en dag eller två till att vara med varandra varenda dag. Lite orolig var jag nog i början, med tanke på att jag aldrig bott med någon man på det sättet. Jag har kört distansförhållande vilket inte riktigt är samma sak. Han har inte heller bott med någon, så min första tanke var väl att han kommer bli tokig på mig. Är jag knepig att bo med? Men å andra sidan så har väl alla sina hyss för sig? Så vad är resultatet efter en vecka tillsammans? Det kunde inte gå bättre, vi kompleterar varandra mycket bra och känslan som finns inom mig själv att jag trivs så bra med honom är som ett enda lyckorus.

Han ska ha mycket cred, han är sällan på dåligt humör, han verkar bara ha gott morgonhumör (vilket fröken glader inte har) haha, ett tålamod som är guld värt och han är bara kort sagt en otroligt varm, omtänksam och snäll människa! Och han styr lille Joppis med fast hand, även Joppe är helt såld på honom! Jag inser nu hur mycket jag har saknat att komma hem till någon, sova med någon, mysa med någon och framför allt få ta hand om honom. Det enda som tynger mina axlar nu är just det att jag ska åka iväg men jag försöker att njuta av den tiden vi har nu sen är jag helt övertygad om att det bara stärker oss. Det är nyttigt med prövningar och man lär sig att uppskatta när man får sakna. Och gudarna ska veta att jag kommer sakna Jonas till vansinne. Jag fortsätter övertala mig själv att 4 månader går snabbt!

Jobbar denna helg, lite trist men vad gör man? Igår blev det en rätt lång dag, blev kvar på jobbet med möbleringar för julborden och sedan bar det hemåt, mötte en lite less Jonas, Joppe hade verkligen varit ett pain-in-the-ass, levt loppan i bilen, försökt sätta på tyra och givetvis skvätt ned lite här och där. Jag har all förståelse man blir galen när dem små liven ska testa en på varje plan och allt på en och samma gång. Världens bästa Jonas var iväg och skruvade i min bil, bytte ut en värmekran så nu har jag äntligen värme i bilen! Vilken lyx!! Sedan blev det soffan med massa gott. Herren brevid somnade snabbt. Så en tidig kväll. Bara bra, när man ska upp och jobba 07 så kan det behövas en timme eller två.

Nu är det jobba några timmar till sedan bär det hemåt och jag ska direkt krypa ned i en uppvärmd säng och sova med mister! Annars blir det bara lugna gatan för min del Jonas jobbar natt så jag ska bänka mig i soffan och se Tomten är far till alla barn!

Ha en bra dag allihopa!

Så ska jag försöka uppdatera lite mera!!

Puss & Kram
Jezzi

Framtid. Ljus. Lycka.

Ja, än en gång då jag borde få mig ett slag över fingrarna för att jag inte bloggat på alldeles för länge. Men jag har en godtagbar ursäkt..jag har flyttat in till staden och inte fått internet eller snarare så har jag valt bort det för att komma bort från mitt tokiga internetshoppande och se det fungerar alldeles utmärkt. Rätt skönt att vara utan, det fungerar bättre än jag hade trott.

Jag trivs som fisken i vattnet i min nya lya, den är perfekt och det är en nystart. Allt de gamla är gammalt och glömt. Det finns bara nya fina minnen nu. Framtid. Ljus. Lycka. Inte nog med min flytt så har jag bytt hotell nu också, tillbaka till Plaza vilket känns underbart och jag är så peppad för nytt nytt nytt.

Det känns som att jag har hur mycket som helst att uppdatera men jag vet inte vad jag vill skriva ut till er egentligen. Mera än att på väldigt väldigt länge är jag lycklig och har inre harmoni. Det enda dystra som lyckats hända är min lilla mormor som ligger på sjukhuset. Hon ramlade i lägenheten och blev liggandes i tre dygn alldeles ensam och hjälplös. Det skär i hjärtat av tanken på henne liggandes där ensam och ingen som hör hennes rop på hjälp, panik! Men hon är en fighter och bör vara på benen snart igen, hoppas jag!

Veckan har rullat på bra, jobb i lagom dos och jag känner mig äntligen på G för att ge järnet och jobba mera. Helgen präglas med jobb, bara skönt att slippa fundera vad man ska hitta på annars.

Igår åkte lilleman och jag till Mr J och myste. Blev film och massa prat och allt mellan himmel och jord. Det är så grymt skönt att kunna vara helt ärlig, inte behöva hålla tillbaka på något och han dömer inte. Han lyssnar. Vaknade imorse av att Joppe gnällde som aldrig förr, skällde ut brevbäraren lite grann, jag är överraskad att inte herren brevid mig vaknade. Klart han ville studsa upp i sängen med oss men det var något som var i mellan...dörren...haha! Så jag fick kliva upp och hyta lite åt honom, nja fungerade väl sisådär i ca 10 min sen var det igång igen och tillslut var det bara att ge upp och vakna! Åka hem och sedan iväg till jobbet. Joppe är hos hans nya fosterfamilj, Henke & Hanna. :) Snart dags att plocka upp honom hos dem. Sedan blir det sängen och lite Sopranos. Ikväll får jag mysa ensam med Joppe, inte alls lika intressant men that´s the case. Men det är bra hinna sakna också! Även om det går snabbt att jag blir bortskämt med Mr J´s närhet!

Ha en trevlig kväll!

Natti natt,
Jezzica

Ensamhet och styrka!

Veckan har sprungit mig förbi likt vatten porlande i en bäck. Många timmars arbete följt av sömn och alldeles för lite vaken tid kan jag känna i efterhand. Fick även en kommentar igår av Mr J att jag sover för att slippa tänka. Hmm, ja fallet kan så vara men å andra sidan är det bara att välja en dålig vana före en annan. Vad spelar det för roll, har ingen lust att vara vaken och stirra in i en tom tv och ha tankarna i en annan bana vet ändå inte ens vad jag ser på. Då är det bättre att lägga huvudet på kudden och falla in i alla drömmar där verkligheten tas undan från mitt andetag och för en gång skull kan jag andas djupt utan att det tar emot och gör ont.

Fick äntligen skrika ut ett glädjetjut idag, ska kolla på en lägenhet imorgon i stan och gillar jag den, ja då är det bara att börja packa och flytta om två veckor! En sten som fallit från mitt bröst. Så länge jag funderat men som vanligt är jag duktig på att skjuta på sådana saker. Men nu så, äntligen!! En guldstjärna till fröken glader. Har även bokat upp Jenny till att köra släp, inget jag ger mig på eftersom att jag verkar lyckas bra ändå med att byngla alla mina bilar. Tankspridd?

Min käraste Melissa har varit förbi ikväll, blev alldeles för mycket godis och dricka så nu sitter jag i ett sockerrus och känslan är väl mest "fat-camp next"? Skämt o sido. Det är underbart att ha henne på besök. När jag tittar på henne, kommer mina tankar på alla galna äventyr vi gjort, alla år vi gått igenom tillsammmans, våran styrka, vårat mod och en evig vänskap. Tänka sig att även dem starkaste fiender kan bli så mycket starkare vänner. Trygghet, lycka och värme.

Kort sagt, it´s joy!

The beginning, Mel & Jag!

Ensamhet? Vad är det för dig? Det sägs att den skall göra dig starkare, att du skall finna dig själv och att den skall göra dig nytta. Men till vilket pris? Ensamhet för mig är ett misslyckande, inte rörande andra men när det gäller mig själv. Jag tänker ofta att något gjorde jag fel på vägen eftersom att jag sitter här ensam. Tydligen så finns det en del som anser att ensamheten är bland det bästa, att komma hem till ingenting, att allt är tyst, att ingen väntar på dig, att bara vara ensam och inte behöva bry sig. Jag har aldrig sett det ut den synvinkeln, för mig är det omöjligt att tänka på det sättet. Kanske för att jag har levt med en man, i en relation och jag trivs att vara två. Nu menar jag inte att jag är totalt oförmögen att vara ensam, visst det går an en dag, två, tre men hur som helst är det tråkigt och passar inte alls mig. Men för er som det gör de för är det väl bara att gratulera. Har du fått styrka och funnit dig själv?


Fram och tillbaka. Åter och fram. Ingen gas och ingen broms. Ej in eller ut, upp eller ned. Vad är det med dig och mig så många dagar, nätter, veckor och månader med både början och slut. Bryta upp, bryta ihop. Tårar som faller och sinnen som rinner. Ett ärr i själen och ett jack i hoppet. Väga upp det på mina axlar, sluta se på och håll om mig. Ta mig i dina armar och säg att det ska bli bra. Gör vad som krävs för att släppa in mig, oh ge mig fagra hopp, gröna ängar och kyssar i guld. Smek mitt hår, det faller till sand och du ska för alltid hålla min tunna tunna hand.

Jag önskar att jag kunde styra dina tankar åt ett annat håll, ge dig en starkare hand och inse att

ensam inte är stark. Två är starkare. Men vågorna som skapas är högre än mig själv, havet slutar alltid vid stranden och frågan är om jag får se dig igen. Saknar jag igen, ska jag ta mig an denna strid än en gång.

Mina ögon avgudar dig, du är fin, du är varm, du är förtrolig och du är unik. Du är ensam i ditt slag. Ingen kan komma dig i närheten med dig väcks något inom mig jag inte visste fanns. Finns det en ironi eller är det en mening. Tappa min kontroll, släppa det som komma skall, jag ger ingen annan en chans, jag bränner deras mod en för en och jag stänger igen min inre oro. Jag kan inte släppa in någon annan för du är redan där. Det finns bara plats för en.

Du är verkligen ensam i ditt slag, men jag föll i fallet och här är jag.

Nu är det dags för sängen, snart upp och jobba igen. Denna sömn längtar jag efter.



Natti natt, puss.

/Jezzica

Running in circles chaising tails...

Så var denna nattuggla på gång med sitt skrivande igen, men ja som jag nämnt tidigare är det på kvällskvisten jag grubblar och analyserar dagen eller dagarna som gått. Jag har dock varit väldigt dålig på att skriva på sistone, vet inte riktigt vad jag ska skylla på? Ja, kanske att jag börjat sova ca 9 timmar efter jobbet varje dag, är inne i min sovperiod igen och träningen står inget annat än still nu när benhinneinflammationen slagit till igen. Att jag aldrig lär mig. Sluta springa och ta ut mig så hårt i början, men det är ju det som är det ljuva med löpning ju mera tankarna går på högvarav desto mera trycker jag på och snabbare snabbare. Inte mycket annat att göra än vila ett tag och invänta på att börja promenera sakta men säkert.

Nåja helgen som var, gud ändå det var så länge sen jag hade en sådan grymt trevlig helg och det har helt enkelt varit great! Lördagen, blev det iväg till stranden då äntligen solen lös och det gassade 25 grader utomhus, jag och Jenny drog iväg till Fläse och stekte många timmar, sedan hem och åt massa grillat. Kvällen avslutade vi på Plaza med en öl och massa prat. Promenerade hem i sommarnatten. Bland de första gånger jag haft sommarkänslor under dessa månader. Imorse åkte vi iväg igen till stranden, inte riktigt lika ultimat väder men bara ligga ute och njuta var helt klart undebart. Och visst färg det har vi båda fått, även vattenloppor som bet mig efter jag badade i havet vilket i övrigt var sjukt kallt. Sådär kallt så att magen knyter sig och ryggraden skriker. Men som man brukar säga- Ingen minns en fegis!

Fläse

Jag och min Puma i sommarnatten!

Förutom min fantastiska helg med Jenny fick jag ett kärt återseende med någon som betyder väldigt mycket för mig. Han...som jag trodde att jag aldrig skulle se någonsin mera. Min känslomässiga krasch och min svaghet. Nästan två månader sedan jag såg i hans blåa ögon och i sin vanliga ordning när jag såg in i dem glömde jag allt som varit och ville inte annat än att bara vara i nuet. Han gör mig knäsvag, han får mig att rodna och han får min mark att svaja. Alla ord jag velat säga så länge föll i glömska när jag landade i hans famn och när hans armar slöt sig om mig. Med honom har jag ingenstans att gömma mig. När jag alltid tror att det är över, att jag aldrig ska få se honom mera, aldrig höra hans ord som faller i mina öron som ren magi och när jag tror att jag aldrig ska få vakna upp brevid honom så kommer han till mig. Man kan tycka att jag borde tygla mig, men med honom är det omöjligt. Å andra sidan kanske det är dags att acceptera läget för vad det är, sluta vara en dramaqueen, sluta att dräpa det vi har gång på gång. Han finns i min vardag igen, jag gillar det, jag vill inte att det ska ta slut, inte försvinna igen och inte bryta marken mellan oss än en gång. Jag kan inte stå med en fot i varje läger, jag kan inte hoppas på något som jag inte vet något om men jag kan acceptera nuet och ta det för vad det är. Jag mår inte sämre av det. Jag har snarare mått sämre av att inte ha hans närvaro.

Löjligt?

Ja, det vet jag. Men mitt förnuft när det kommer till våran situation försvann någonstans när snön smälte. Cirkeln går runt runt, jag jagar min svans och hans skugga. Men jag vet inte om jag kan kalla den ond för det är inte ondska. Jag vill säga att jag kan skatta mig lycklig att få ha honom i mitt liv, en man som verkligen känner mig utantill och som tar mig för den jag är. Med honom behöver jag inte låtsas, jag får alltid vara den jag är utan att han dömer mig. Han lyssnar mera än jag tror, han slutar aldrig förvåna mig och han överraskar mig. Jag ska inte ta saker för givet, jag ska inte anta för mycket och jag ska inte stressa på min egen situation.

Han finns och jag finns och vi har ett eget vi på vårat eget speciella sätt. Om inte han dömer mig skall jag inte döma honom. Jag är inte längre domaren i våran match, men jag vet att jag inte står ensam i 3:e ronden och faller jag så lyfter han mig och ger mig ny styrka.

J**** hur än allt varit, våra duster, våra uppbrott och allt därtill kommer jag aldrig tycka annat än att du är en fin människa att ha i min vardag. Vi må ha haft ett avslut för mycket men vi hittar alltid tillbaka till varandra. I denna stund är jag enbart glad att vi gjort det, även denna gång. Vardagen känns helt plötsligt inte så grå och trist. Och du är bara ett samtal bort. Glädje.

Nu är det dags att sova igen, har ju haft min vanliga powernap á 8 timmar men inget som brukar stoppa mig från en nattsömn. Imorgon är det upp och jobba. Det känns bara bra och det var länge sedan jag hade känslan att jag längtar! Kanske för att sommaren börjar lida mot sitt slut och stammisarna, rutinerna kommer tillbaka!

You don´t need a diamondkey to unlock my heart!

Natti Natt!

You don´t need a key to unlock my heart..

Så började jag vara människa igen. Har legat bakis precis hela dagen lång, tanken på alla drinkar som flödade igår får mig att vika mig av skratt. Men en helt magisk kväll, mys på Rex med Sessa och den bästa cosmopolitan ever! Massor med dans, skratt och många att lägga ögonen på. Det måste man bara älska med sommaren, det är som att människor tinar upp från ingenstans och den långa vilan under vintern glöms för stunden och allt lever upp. Ja mycket trevligt, efterfest blev det också. Fick skratta i dubbla omgångar åt Sessa som lirade guitarrhero, fick utbrott och gav upp! Men efter många tappra försök var jag tacksam att slippa höra samma låt om om om och om igen. Haha. Men roligt var det för stunden.

Annars, nja jag vet inte vilka ord jag ska skriva riktigt. Det enda som ekar i mitt huvud är lögnare. Vad trodde du, att jag inte vet, inte ser, inte hör och inte reagerar. Tro mig att jag reagerar och nu ska jag agera därefter. Kan inte i mina vildaste fantasi förstå hur man är funtad, ska man göra något sådant så gör det då för fan i mig snyggt. Inte vistas på bilder som ligger ute nätet! Men inte ens det kan du ådstakomma. Men som jag skrivit tidigare, jag skulle aldrig utsätta mig för en till situation som jag nyss kommit ur, glöm det aldrig i livet. Jag gav dig en chans, två men det kommer ingen tredje det vill jag lova. Det är inte du värd.

Du skrev "du har väl inte tappat hoppet på mig?" Och nej i den stunden absolut inte, jag ville fortfarande men nu inser jag vilket skämt du är. Det kanske går att hålla på med andra chicks som du vill, men nu är jag inte som dem andra det missar du. Jag är vass i dessa situationer, kommer det till mig och hur jag ska behandlas så är det nolltolerans som gäller. Dina ursäkter är som smältande smör i solen, bara en enda jävla röra och ju mera det smetas ut desto mindre vill jag torka upp det. Du är inte min smet. Ta dina påhittade lögner och ursäkter till någon mindre begåvad människa, patetisk liten man i mina ögon. Ja avslut börjar bli en rutin i vardagen, dock är det å andra sidan svin jag städar ut min vardag är inte intresserad att nästla in mig i en stia och vill jag det så vet jag vem jag ska kontakta och det är inte dig...

She might be the type that let´s you run all over her but that´s just not the way i do. Hoppas hon var värt det...för det brukar ju fyllesex vara så ofta???

Nu sängen, upp och jobba imorgon. Den underbara fotbollsfestivalen & nolia kör igång. Med andra ord har jag det jag gör på jobbet! Pepp pepp, drag det gillas skarpt och får ju lite långledigt i slutet av veckan. Då ska jag passa på att löpa, sola och bara vara!

Puss & Kram
/Jezzi

Virr varr i ett regningt norrland..

Suck, regn idag igen. Så här ser mina lediga dagar ut, ingen sol och jag har inte ens premiärat på stranden en endaste dag. Känns konstigt men nja å andra sidan tycker jag inte att det är så märkvärdigt längre.

Igår blev det en trip in till Jenny, käkade lite, shoppade för mycket och solade solarium alldeles lagomt. En mycket bra dag. Slängde mig på sängen när jag kom hem och somnade sådär underbart gott som man bara kan göra på eftermiddagen. Gud, vad jag önskar att jag kunde få samma sömn på natten som jag sover under dagtid, då hade jag garanterat varit som en ny människa och det hade inte varit helt fel. Dem senaste dagarna har jag inte annat än känt mig grå och trist. Ingen lyster och ingen gnista. Som alltid skyller jag på regnet och den dåliga sommaren. Usch, vilken dålig ursäkt! Men det kommer som inte igång något heller, jag var ute och sprang igår vid älven som vanligt helt underbart och det försöker jag göra varje dag för att släppa tankar som inte borde ligga kvar, tankar som borde glömmas och tankar som borde lösas.

Kanske lättare sagt än gjort, jag slutar inte förvånas över vad mina dagar har för överraskningar till mig. Men på senaste har dem varit mera obehgliga och mest gjort mig fly förbannad. Avslutande med en förlängd känslomässig krasch, något jag trodde var men som inte fanns, en nonchalans kallare än egoisten själv. Frågan jag fick var "hur kan jag blivit boven, jag har varit dig ärlig" Kanske mot dig själv men inte mot mig.

Vet inte vilken inbyggd radar du har att dyka upp och skaka min vardag och slita grunden under min fötter så fort jag börjar släppa dig och kanske börjar bli lycklig. Då måste du dyka upp, än en gång, en gång för mycket en känsla för lite. Jag förstår inte vad jag fastnat för hos dig, att ständigt bli ratad, påmind om vårat aldrig och kniven i ryggen. Jag har alltid sett dig för den du är, accepterat att du är unik och svårt på mera än ett plan. Men hoppet om att släppa in mig och tillåta var alltid för långt borta. Tiden sprang iväg och idag finns du inte kvar i min vardag. Jag är till viss del tacksam för det, men saknar det enkla vi hade och att du på något dumt sätt alltid fanns ett samtal bort.

En vän sade till mig, "egentligen är du bara med honom för att du vet att han aldrig lämnar dig, det kommer alltid vara du som lämnar honom". Så var nog fallet och domen föll än en gång i sin makt med att jag gick en annan väg. Jag lämnade honom en gång till, man säger alltid att denna gång inte är likdan som dem andra. Klyscha? Kan mycket väl vara så. Skillanden är väl att jag inte vill tillbaka till honom längre.

Även denna man, någon jag tyckte om mycket och han såg mig för den jag var, jag har aldrig kunnat vara så ärlig med mig själv och känt att det enda är att visa vem jag är och inte behöva gömma undan något. Han tog allt, han tog mig med en stark hand och lät mig falla i hans famn mera än en gång. Han var min tröst i många fall. Jag var trygg i honom men han var inte det i sig själv. Det gjorde allt svagt och svajigare än ett korthus. En vindpust och allt faller, queen of hearts föll i fallet. Ett enda virr varr är vad det är. Både han och mitt förflutna. Och det som komma skall? Det återstår att se. Men hoppet det har jag!

Frågan lyder, hur kan jag lita på någon av er? Kan jag lita på mig själv?

Puss och kram
Jezzi

En ny start..

En ny start kan jag väl kalla detta, är i vanliga fall en gammalmodig tjej som skriver dagbok på gammalt hederligt sätt. Men blogglivet lockar och jag känner att det är dags att testa och ge det en chans. Om inte annat äntligen slippa skrivkrampen!



Jag började jobba igen i veckan efter tre veckors sjukskrivning, åkte på blödande magsår och nja tror inte jag har annat än och skylla mig själv. Det eviga problemet att aldrig kunna säga nej, att alltid vilja vara alla till lags för gud nåde om någon blir missnöjd!! Jag har aldrig trott att stress och struligt privatliv skulle kunna slå till så snabbt som det gjorde. Det må låta löjligt men på något sätt får man ett "wake-up" call och viljan att förändra situationen är större än någonsin. Vilket inte är annat än bara positivt. Men som vanligt så rår man inte över alla situationer och önskan om att styra alla hinder och gupp dit man vill, jag har inte alltid mandat att göra det, tyvär! Att fixa och dona till det på jobbet är enkelt ibland åtminstone men så länge jag kan släppa jobbet när jag går utanför dörrarna är jag nöjd för att ta med sig det på hemmaplan till alla de andra åskmolnen skulle inte lätta himlen.



Törs inte svara hur många timmar denna vecka jag spenderat i telefon med vänner och detta eviga frågeställandet och spekulerande om män! Ha, ja det är sant. Visst det tillhör som nästan vardagen. Men blir jag klokare, helt ärligt NEJ inte alls och tror aldrig jag blir det. Kanske bör man bara testa och lära sig utav erfarenhet och mognad. Men då kommer vi till det som jag och min älskade vän Sophia disskuterat, hur ska man kunna lita på dem? Enligt min egna personliga åsikt så känns det som att så fort jag känner mig trygg med någon och det känns bra. Då kommer en blixt från klar himmel och han gör någon konstig vänding eller beter sig som en dyngbagge! Så ja, som jag gjort nu i flera fall så skyndar jag mig och avsluta saker & relationer snabbare än kimi raikkonen i sin ferrai. För att än en gång få en kall flathand i ansiktet eller sjutusen timmars funderande över varför han gör si, varför han sade så det vill jag helt enkelt inte ha med i min vardag. Är det så svårt att köra med raka rör? Näe som sagt blir inte klokare på detta tänkande.



Nu ringer Sophia här och vi skall fortsätta våran unika och underbara diskussion om dessa fantastiska män! Om dem finns där ute det vill säga!



Puss & Kram

/jezzi