Uppdate please...

Ja, då var jag på plats i Hemavan och det känns som att redan varit här typ en månad eller dylikt. Åkte hit den 19:e, uppe i ottan för att komma iväg och slippa mörker. Fast hade inte Jonas styrt upp mig ur sängen hade det nog gått sämre. Kanske har han mera pli än mig själv. Usch, det var inge hit att åka från honom. Det blev tungt i bröstet och en givetvis blev det lite tårar för miss cry-baby, men jag är inte förvånad och inte han heller när jag berättade det! Jag är känslig helt enkelt. Haha.

Hann även stanna för kaffe hos Maria i Storuman, väldigt trevligt som vanligt och prata med henne. Och tack för att du funnits och peppat mig och hjälpt mig att hålla hoppet uppe vid liv! Du är en stjärna som ska få som du vill alldeles snart även du! Jag känner det! Kunde jag få det så kommer du också få det! Love!


Har mestadels jobbat på här uppe denna vecka, preppar för öppningen och nyårsveckan! Det blir grymt kul när allt kör igång. Jag längtar redan! Men visst har det hunnits med en mera än jobb, på lördagen var vi iväg på julbord uppe i Laisaliden och det var klart det bästa julbordet hittills. Svart rökt gris är bland de bästa jag smakat! Sen var det hemåt och falla i sängen somna snabbt som attans.

Igår var det Julafton, lite jobb under dagen sedan såg vi Kalle Anka och åt vårat minijulbord. Hur trevligt som helst, skönt när det inte är så uppblåst och mycket folk. Det var tillräckligt med jag, Anja, Per och Roger. Blev ändå en tidig kväll för fröken glader som vanligt. Är sjukt kvällstrött numera av någon anledning! Kanske för att jag är ensam och inte har någon att hålla mig vaken för! Typ jonas. Jag hoppas han kommer över nyår, det hade varit riktigt mysigt.

Min lilla Sessa har kommit hem till Sverige igen, jätte kul att höra hennes röst och tro mig de 2 veckorna hon var borta kändes som en evighet! Men nu så finns hon här igen, me like! Blev många samtal igår bla. med mina bröder. Pratade med Morgan, som jag inte talat med på många månader så det var skönt att prata ut en skvätt. Lilla mormor var inte kry, hon hade värk och ont som vanligt. Stackars sköra gumma, jag önskar att det blir bra!

Idag tar jag det mest lugnt, lite ledigt och slappar. Ska pallra mig till solariet ett sväng och sedan blir det en bastu med gänget. Skönt! Kanske läsa lite bok, ringa min man en sväng och inte göra något vettigt alls har jag bestämt mig för.

Så jag önskar er alla en lugn och skön Juldag!

Saknar alla er där hemma!

Puss & Kram
Jezzica

Love letters....

"I am a prisoner here in the name of the king,
they can take my life but not the love that i feel for you. "

"Be calm- love me- today- yesterday- what tearful longings for you- you- you- my life- my all-farewell. Oh continue to love me- never misjudge the most faithful heart of your beloved."

Your love makes me at once the happiest and the unhappiest of women.

Your are the one,

...Jonas...

En suck och ett förvirrat jag...

Ännu en suck av något jag inte kan sätta i fingret på vad som egentligen är felet. Eller kanske så vet jag klart och tydligt men vill inte uttala det skriftligt eller verbalt. Men känslan är kanske lika lätt att känna igen för er som för mig, när man väntat sig att en sak eller agerande skulle bli på ett sätt men visar sig bli helt annorlunda. Och istället för att vara impulsiv och bara räta upp situationen med det som egentligen är bäst för båda parter så härdar man liksom ut istället. Vad blir summan av det? Nedstämdhet, irritation, trötthet och en total bitterhet. Jag kan inte komma på varför man infinner sig själv i en sådan livssituation, svag karaktär eller blind och handlingsförlamad av något som kallas känslor? Kanske en kombination men jag hoppas på det andra alternativet. Som om det skulle vara bättre?

Jag vet inte vad som är värst av att få höra att jag inte är värd att vänta på i fyra månader eller att inse att jag är totalt grundlurad? Jag fick en gång i tiden höra att jag skulle förstå hur det kändes att bli behandlad illa när jag själv blev utsatt för det. Då kastade jag den orden över axlarna och skakade på huvudet men nu så vet jag. Det var sanning, jag får uppleva det nu och kanske är det förtjänat. Vem vet?

Jag är på sluttampen här i Umeå nu, snart dags att åka till Hemavan och jobba vintersäsong. Det är väldigt efterlängtat och framför allt behövligt. Jag får avstånd och chans att sätta perspektiv på saker och ting. Och nu vet jag ju även att han inte tänker vänta utan det får visa sig när jag kommer hem. Så vad gör jag fortfarande här? Om du hade velat så hade saker och ting sett väldigt annorlunda ut. Men jag kan inte råda bot mot saken och jag kan inte styra mera än jag försökt att göra. Jag är less på att kämpa, less på att försöka och less på att hela hela tiden försöka ändra allt. Det går inte, jag kan inte, du vill inte och vi finns inte. Så snälla säg mig, vad är då meningen med detta?

Det finns mycket jag skulle vilja be dig om, men jag kommer inte att göra det och jag kommer att svälja min ensamhet tillsammans med dig ett tag till. Sen då? Ja, då kommer förmodligen det som en gång funnits för dig inte längre finnas kvar. Och allt rinner ut i sanden som du själv sagt. Men inte för att jag inte kämpade utan för att du inte gav det en ärlig chans, din feghet är större än din egen lycka. Och som jag lärt mig genom livet "Ingen minns en fegis".

Några få få timmar till sen ska jag sova. Det är en lång dag imorgon och kanske vaknar jag upp och blir överraskad av något av dina tvärkast men jag är skeptiskt. Förmodligen blir det alldeles för sent.

Puss & Kram
//Jezzi

Kort och konsivt...

Bönerna har snart tagit sitt slut, det sista hoppet lämnar snart kroppen och mina frågor hur var och när allt skulle varit eller blivit kommer inte dyka upp mera. Det finns inget mera att säga, det finns inte längre några fågor och jag behöver inga svar för att jag ser mera än jag vet.

Visa medkänsla, visa ditt inre och vårda.
Stryk mig medhårs för jag slår så hårt?
Jag har kämpat, jag har trott, jag har hoppats men någonstans på vägen slocknar även det, tro de eller ej men det behövs omvårdnad för att fortsätta. Känns som att ja går ensam i den här ronden, jag slår mot mig själv och jag har ingen motståndare. Ställ dig upp och visa dig. Våga ta dig an mig och våga ta striden. Våga vänta och våga satsa! Tiden kan kännas som en evighet men den är kortare än vad man tror. Jag vill inte behöva åka med vetskapen om att ta allt när det är dags, jag behöver veta att du står vid mig och att du finns med längst vägen?
Men gör du det...eller tar du det säkra före det osäkra för att skydda dina murar från att falla. Vad jag säger har föga betydelse.

Tänk efter....