Ännu en suck av något jag inte kan sätta i fingret på vad som egentligen är felet. Eller kanske så vet jag klart och tydligt men vill inte uttala det skriftligt eller verbalt. Men känslan är kanske lika lätt att känna igen för er som för mig, när man väntat sig att en sak eller agerande skulle bli på ett sätt men visar sig bli helt annorlunda. Och istället för att vara impulsiv och bara räta upp situationen med det som egentligen är bäst för båda parter så härdar man liksom ut istället. Vad blir summan av det? Nedstämdhet, irritation, trötthet och en total bitterhet. Jag kan inte komma på varför man infinner sig själv i en sådan livssituation, svag karaktär eller blind och handlingsförlamad av något som kallas känslor? Kanske en kombination men jag hoppas på det andra alternativet. Som om det skulle vara bättre?
Jag vet inte vad som är värst av att få höra att jag inte är värd att vänta på i fyra månader eller att inse att jag är totalt grundlurad? Jag fick en gång i tiden höra att jag skulle förstå hur det kändes att bli behandlad illa när jag själv blev utsatt för det. Då kastade jag den orden över axlarna och skakade på huvudet men nu så vet jag. Det var sanning, jag får uppleva det nu och kanske är det förtjänat. Vem vet?
Jag är på sluttampen här i Umeå nu, snart dags att åka till Hemavan och jobba vintersäsong. Det är väldigt efterlängtat och framför allt behövligt. Jag får avstånd och chans att sätta perspektiv på saker och ting. Och nu vet jag ju även att han inte tänker vänta utan det får visa sig när jag kommer hem. Så vad gör jag fortfarande här? Om du hade velat så hade saker och ting sett väldigt annorlunda ut. Men jag kan inte råda bot mot saken och jag kan inte styra mera än jag försökt att göra. Jag är less på att kämpa, less på att försöka och less på att hela hela tiden försöka ändra allt. Det går inte, jag kan inte, du vill inte och vi finns inte. Så snälla säg mig, vad är då meningen med detta?
Det finns mycket jag skulle vilja be dig om, men jag kommer inte att göra det och jag kommer att svälja min ensamhet tillsammans med dig ett tag till. Sen då? Ja, då kommer förmodligen det som en gång funnits för dig inte längre finnas kvar. Och allt rinner ut i sanden som du själv sagt. Men inte för att jag inte kämpade utan för att du inte gav det en ärlig chans, din feghet är större än din egen lycka. Och som jag lärt mig genom livet "Ingen minns en fegis".
Några få få timmar till sen ska jag sova. Det är en lång dag imorgon och kanske vaknar jag upp och blir överraskad av något av dina tvärkast men jag är skeptiskt. Förmodligen blir det alldeles för sent.
Puss & Kram
//Jezzi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Meddelande, kan du lämna här!