Ensamhet och styrka!

Veckan har sprungit mig förbi likt vatten porlande i en bäck. Många timmars arbete följt av sömn och alldeles för lite vaken tid kan jag känna i efterhand. Fick även en kommentar igår av Mr J att jag sover för att slippa tänka. Hmm, ja fallet kan så vara men å andra sidan är det bara att välja en dålig vana före en annan. Vad spelar det för roll, har ingen lust att vara vaken och stirra in i en tom tv och ha tankarna i en annan bana vet ändå inte ens vad jag ser på. Då är det bättre att lägga huvudet på kudden och falla in i alla drömmar där verkligheten tas undan från mitt andetag och för en gång skull kan jag andas djupt utan att det tar emot och gör ont.

Fick äntligen skrika ut ett glädjetjut idag, ska kolla på en lägenhet imorgon i stan och gillar jag den, ja då är det bara att börja packa och flytta om två veckor! En sten som fallit från mitt bröst. Så länge jag funderat men som vanligt är jag duktig på att skjuta på sådana saker. Men nu så, äntligen!! En guldstjärna till fröken glader. Har även bokat upp Jenny till att köra släp, inget jag ger mig på eftersom att jag verkar lyckas bra ändå med att byngla alla mina bilar. Tankspridd?

Min käraste Melissa har varit förbi ikväll, blev alldeles för mycket godis och dricka så nu sitter jag i ett sockerrus och känslan är väl mest "fat-camp next"? Skämt o sido. Det är underbart att ha henne på besök. När jag tittar på henne, kommer mina tankar på alla galna äventyr vi gjort, alla år vi gått igenom tillsammmans, våran styrka, vårat mod och en evig vänskap. Tänka sig att även dem starkaste fiender kan bli så mycket starkare vänner. Trygghet, lycka och värme.

Kort sagt, it´s joy!

The beginning, Mel & Jag!

Ensamhet? Vad är det för dig? Det sägs att den skall göra dig starkare, att du skall finna dig själv och att den skall göra dig nytta. Men till vilket pris? Ensamhet för mig är ett misslyckande, inte rörande andra men när det gäller mig själv. Jag tänker ofta att något gjorde jag fel på vägen eftersom att jag sitter här ensam. Tydligen så finns det en del som anser att ensamheten är bland det bästa, att komma hem till ingenting, att allt är tyst, att ingen väntar på dig, att bara vara ensam och inte behöva bry sig. Jag har aldrig sett det ut den synvinkeln, för mig är det omöjligt att tänka på det sättet. Kanske för att jag har levt med en man, i en relation och jag trivs att vara två. Nu menar jag inte att jag är totalt oförmögen att vara ensam, visst det går an en dag, två, tre men hur som helst är det tråkigt och passar inte alls mig. Men för er som det gör de för är det väl bara att gratulera. Har du fått styrka och funnit dig själv?


Fram och tillbaka. Åter och fram. Ingen gas och ingen broms. Ej in eller ut, upp eller ned. Vad är det med dig och mig så många dagar, nätter, veckor och månader med både början och slut. Bryta upp, bryta ihop. Tårar som faller och sinnen som rinner. Ett ärr i själen och ett jack i hoppet. Väga upp det på mina axlar, sluta se på och håll om mig. Ta mig i dina armar och säg att det ska bli bra. Gör vad som krävs för att släppa in mig, oh ge mig fagra hopp, gröna ängar och kyssar i guld. Smek mitt hår, det faller till sand och du ska för alltid hålla min tunna tunna hand.

Jag önskar att jag kunde styra dina tankar åt ett annat håll, ge dig en starkare hand och inse att

ensam inte är stark. Två är starkare. Men vågorna som skapas är högre än mig själv, havet slutar alltid vid stranden och frågan är om jag får se dig igen. Saknar jag igen, ska jag ta mig an denna strid än en gång.

Mina ögon avgudar dig, du är fin, du är varm, du är förtrolig och du är unik. Du är ensam i ditt slag. Ingen kan komma dig i närheten med dig väcks något inom mig jag inte visste fanns. Finns det en ironi eller är det en mening. Tappa min kontroll, släppa det som komma skall, jag ger ingen annan en chans, jag bränner deras mod en för en och jag stänger igen min inre oro. Jag kan inte släppa in någon annan för du är redan där. Det finns bara plats för en.

Du är verkligen ensam i ditt slag, men jag föll i fallet och här är jag.

Nu är det dags för sängen, snart upp och jobba igen. Denna sömn längtar jag efter.



Natti natt, puss.

/Jezzica

Running in circles chaising tails...

Så var denna nattuggla på gång med sitt skrivande igen, men ja som jag nämnt tidigare är det på kvällskvisten jag grubblar och analyserar dagen eller dagarna som gått. Jag har dock varit väldigt dålig på att skriva på sistone, vet inte riktigt vad jag ska skylla på? Ja, kanske att jag börjat sova ca 9 timmar efter jobbet varje dag, är inne i min sovperiod igen och träningen står inget annat än still nu när benhinneinflammationen slagit till igen. Att jag aldrig lär mig. Sluta springa och ta ut mig så hårt i början, men det är ju det som är det ljuva med löpning ju mera tankarna går på högvarav desto mera trycker jag på och snabbare snabbare. Inte mycket annat att göra än vila ett tag och invänta på att börja promenera sakta men säkert.

Nåja helgen som var, gud ändå det var så länge sen jag hade en sådan grymt trevlig helg och det har helt enkelt varit great! Lördagen, blev det iväg till stranden då äntligen solen lös och det gassade 25 grader utomhus, jag och Jenny drog iväg till Fläse och stekte många timmar, sedan hem och åt massa grillat. Kvällen avslutade vi på Plaza med en öl och massa prat. Promenerade hem i sommarnatten. Bland de första gånger jag haft sommarkänslor under dessa månader. Imorse åkte vi iväg igen till stranden, inte riktigt lika ultimat väder men bara ligga ute och njuta var helt klart undebart. Och visst färg det har vi båda fått, även vattenloppor som bet mig efter jag badade i havet vilket i övrigt var sjukt kallt. Sådär kallt så att magen knyter sig och ryggraden skriker. Men som man brukar säga- Ingen minns en fegis!

Fläse

Jag och min Puma i sommarnatten!

Förutom min fantastiska helg med Jenny fick jag ett kärt återseende med någon som betyder väldigt mycket för mig. Han...som jag trodde att jag aldrig skulle se någonsin mera. Min känslomässiga krasch och min svaghet. Nästan två månader sedan jag såg i hans blåa ögon och i sin vanliga ordning när jag såg in i dem glömde jag allt som varit och ville inte annat än att bara vara i nuet. Han gör mig knäsvag, han får mig att rodna och han får min mark att svaja. Alla ord jag velat säga så länge föll i glömska när jag landade i hans famn och när hans armar slöt sig om mig. Med honom har jag ingenstans att gömma mig. När jag alltid tror att det är över, att jag aldrig ska få se honom mera, aldrig höra hans ord som faller i mina öron som ren magi och när jag tror att jag aldrig ska få vakna upp brevid honom så kommer han till mig. Man kan tycka att jag borde tygla mig, men med honom är det omöjligt. Å andra sidan kanske det är dags att acceptera läget för vad det är, sluta vara en dramaqueen, sluta att dräpa det vi har gång på gång. Han finns i min vardag igen, jag gillar det, jag vill inte att det ska ta slut, inte försvinna igen och inte bryta marken mellan oss än en gång. Jag kan inte stå med en fot i varje läger, jag kan inte hoppas på något som jag inte vet något om men jag kan acceptera nuet och ta det för vad det är. Jag mår inte sämre av det. Jag har snarare mått sämre av att inte ha hans närvaro.

Löjligt?

Ja, det vet jag. Men mitt förnuft när det kommer till våran situation försvann någonstans när snön smälte. Cirkeln går runt runt, jag jagar min svans och hans skugga. Men jag vet inte om jag kan kalla den ond för det är inte ondska. Jag vill säga att jag kan skatta mig lycklig att få ha honom i mitt liv, en man som verkligen känner mig utantill och som tar mig för den jag är. Med honom behöver jag inte låtsas, jag får alltid vara den jag är utan att han dömer mig. Han lyssnar mera än jag tror, han slutar aldrig förvåna mig och han överraskar mig. Jag ska inte ta saker för givet, jag ska inte anta för mycket och jag ska inte stressa på min egen situation.

Han finns och jag finns och vi har ett eget vi på vårat eget speciella sätt. Om inte han dömer mig skall jag inte döma honom. Jag är inte längre domaren i våran match, men jag vet att jag inte står ensam i 3:e ronden och faller jag så lyfter han mig och ger mig ny styrka.

J**** hur än allt varit, våra duster, våra uppbrott och allt därtill kommer jag aldrig tycka annat än att du är en fin människa att ha i min vardag. Vi må ha haft ett avslut för mycket men vi hittar alltid tillbaka till varandra. I denna stund är jag enbart glad att vi gjort det, även denna gång. Vardagen känns helt plötsligt inte så grå och trist. Och du är bara ett samtal bort. Glädje.

Nu är det dags att sova igen, har ju haft min vanliga powernap á 8 timmar men inget som brukar stoppa mig från en nattsömn. Imorgon är det upp och jobba. Det känns bara bra och det var länge sedan jag hade känslan att jag längtar! Kanske för att sommaren börjar lida mot sitt slut och stammisarna, rutinerna kommer tillbaka!

You don´t need a diamondkey to unlock my heart!

Natti Natt!