Suck, regn idag igen. Så här ser mina lediga dagar ut, ingen sol och jag har inte ens premiärat på stranden en endaste dag. Känns konstigt men nja å andra sidan tycker jag inte att det är så märkvärdigt längre.
Igår blev det en trip in till Jenny, käkade lite, shoppade för mycket och solade solarium alldeles lagomt. En mycket bra dag. Slängde mig på sängen när jag kom hem och somnade sådär underbart gott som man bara kan göra på eftermiddagen. Gud, vad jag önskar att jag kunde få samma sömn på natten som jag sover under dagtid, då hade jag garanterat varit som en ny människa och det hade inte varit helt fel. Dem senaste dagarna har jag inte annat än känt mig grå och trist. Ingen lyster och ingen gnista. Som alltid skyller jag på regnet och den dåliga sommaren. Usch, vilken dålig ursäkt! Men det kommer som inte igång något heller, jag var ute och sprang igår vid älven som vanligt helt underbart och det försöker jag göra varje dag för att släppa tankar som inte borde ligga kvar, tankar som borde glömmas och tankar som borde lösas.
Kanske lättare sagt än gjort, jag slutar inte förvånas över vad mina dagar har för överraskningar till mig. Men på senaste har dem varit mera obehgliga och mest gjort mig fly förbannad. Avslutande med en förlängd känslomässig krasch, något jag trodde var men som inte fanns, en nonchalans kallare än egoisten själv. Frågan jag fick var "hur kan jag blivit boven, jag har varit dig ärlig" Kanske mot dig själv men inte mot mig.
Vet inte vilken inbyggd radar du har att dyka upp och skaka min vardag och slita grunden under min fötter så fort jag börjar släppa dig och kanske börjar bli lycklig. Då måste du dyka upp, än en gång, en gång för mycket en känsla för lite. Jag förstår inte vad jag fastnat för hos dig, att ständigt bli ratad, påmind om vårat aldrig och kniven i ryggen. Jag har alltid sett dig för den du är, accepterat att du är unik och svårt på mera än ett plan. Men hoppet om att släppa in mig och tillåta var alltid för långt borta. Tiden sprang iväg och idag finns du inte kvar i min vardag. Jag är till viss del tacksam för det, men saknar det enkla vi hade och att du på något dumt sätt alltid fanns ett samtal bort.
En vän sade till mig, "egentligen är du bara med honom för att du vet att han aldrig lämnar dig, det kommer alltid vara du som lämnar honom". Så var nog fallet och domen föll än en gång i sin makt med att jag gick en annan väg. Jag lämnade honom en gång till, man säger alltid att denna gång inte är likdan som dem andra. Klyscha? Kan mycket väl vara så. Skillanden är väl att jag inte vill tillbaka till honom längre.
Även denna man, någon jag tyckte om mycket och han såg mig för den jag var, jag har aldrig kunnat vara så ärlig med mig själv och känt att det enda är att visa vem jag är och inte behöva gömma undan något. Han tog allt, han tog mig med en stark hand och lät mig falla i hans famn mera än en gång. Han var min tröst i många fall. Jag var trygg i honom men han var inte det i sig själv. Det gjorde allt svagt och svajigare än ett korthus. En vindpust och allt faller, queen of hearts föll i fallet. Ett enda virr varr är vad det är. Både han och mitt förflutna. Och det som komma skall? Det återstår att se. Men hoppet det har jag!
Frågan lyder, hur kan jag lita på någon av er? Kan jag lita på mig själv?
Puss och kram
Jezzi
